Såväl kron- som dovvilt är utpräglade flockdjur som lever i varierande stora grupper bestående av hindar i olika åldrar och kalvar. Ofta mormor – mor – döttrar och kalvar.

Flocken leds alltid av en äldre erfaren ledarhind som styr flockens förflyttningar och fodersök.

Hjortarna (handjuren) lever förutom under brunstperioden skilda från hindar och kalvar, ofta i större eller mindre s.k. ”herrklubbar”.

Även i ett tillräckligt stort hägn lever djuren på detta sätt.

Hägnade hjortar förblir mer eller mindre vilda. En del individer kan med mycket arbete bli näst intill tama. För att få helt tama hjortar måste man ta dem som nyfödda och flaskuppföda dem.

Hjortar i hägn – vilda – inte tama

Hjortar i hägn räknas som VILDA djur i all lagstiftning utom skattelagstiftningen.
 

I praktiken är de även vilda, även om vissa individer efter lång tid kan bli handtama för sina ordinarie skötare. Vuxna hjortar som är tama kan ofta vara livsfarliga under brunsten.
 

En bra situation är när hjortarna accepterar sina skötare och inte längre visar normal skygghet mot dessa personer utan att för den skull bli handtama. Även detta fordrar att man ägnar mycken tid åt att vistas bland djuren och inte bara kastar till dem mat.
 

Sådana ”trygga” djur blir mycket enklare att hantera i samband med t.ex. de tidigare TB-testerna, vid märkning av kalvar och vid livdjurstransporter´.

Text & foto kronvilt: Rolf Eriksson